Svart rök

Färjorna som dundrar där ute på havet sprutar ut svart rök.

Ibland blir det en liten puff av rök kvar på himlen ett tag.

Så på himlen såsom i livet.

En svart prick som stannar kvar utan att man riktigt vet varför.

Som när jag går på en konsert med tvärflöjt och orgel/piano i vackraste lilla Röddinge kyrka.

Jag går dit för att jag sett att min favorit präst har skrivit texterna.

Om längtan.

Jag åker dit med min far och mina pojkar. Hälsar på K i dörren. Hon minns mig. Hennes man är med. Jag ser att han är sjuk. Handen skakar. Av någons idiotisk anledning kan jag inte ta honom i hand. Klarar inte av att vara mitt vanliga artiga jag. Ger honom bara en nick och ett hej.

De här två människorna var de bästa prästerna jag träffat.

Mänskliga. Varma.

De kom visserligen efter en serie av, någon sträng klassisk präst och någon alkoholiserad sådan. Min konfirmationspräst var en snuskhummer.

Så kom då K och B, som en ny färsk vind.

De spred glädje och rockmusik, men framförallt, medmänsklighet omkring sig.

De jobbade i "kom till Sjöbo" gruppen då vår kommun utmärkte sig som de som vägrade ta emot flyktingar. De startade ett fredscafe'.

Jag fick även hjälp med ett personligt problem.

Och så kan jag inte förmå mig att ta Bs hand.

Svarta lilla molnet har hängt över mig sen den 14 juli.

Så  läser jag att han är cancer sjuk.

Kände jag det?

Hela morgonen tar jag med mig det där vemodet. Sorgen som ibland kommer till mig fast solen skiner för fullt i mitt hjärta.

Glad är jag att ödet gjorde så att jag var i Sverige då vackra konserten hölls.

Det skriver jag det till K.

Samtidigt lovar jag mig själv att inte vara så feg.

Våga sträcka ut en hand.

Skingra den svarta röken.